Av språket fordras rätt och slätt att det bär fram det man menar.

jag är i främmande land. alla talar franska men tyskland är bara en cykeltur bort så många talar tyska också och mängden tyska turister på gatorna är ansenlig. mina föräldrar körde mig ned och språkförbistringen var total på restauranger när de pratade tyska men jag franska eller så kanske man råkade byta till engelska nån gång ibland och de i bästa fall trespråkiga servitörerna kan inte ha haft det lätt. ofta svarade de på tyska bara de hörde den germanska språkstammen i min svenska brytning, vilket givetvis inte hjälpte mig speciellt mycket, även om jag kan förstå enkel tyska ganska bra.

nåväl. less på sol och fransmän och i brist på umgängeskrets så gick jag på billig lunchbio idag. 4€ för Inglorious Basterds får ju ändå sägas vara bra pris. jag hade ingen koll på filmen sånär som på nazi-temat men hade nog ändå förväntat mig amerikansk Tarantino-dialog. tji fick jag. först franska utan text, (det går okej men jag ska inte säga att jag är expert, än). sen tyska, ibland med text, ibland inte. sen engelska, med fransk text. då borde jag ju rent naturligt lystra till engelskan, men viljan att läsa den franska texten var stor och störde rejält. sen ska jag inte påstå att Brad Pitts halvtokiga dialekt gick helt smärtfritt förbi. förvirringen var helt enkelt total. jag kan hantera språk men jag har väldigt svårt för att hoppa från att läsa undertext till att plötsligt inte ha någon. varför vet jag inte. men jag får väl vara nöjd över att ha fått en ordentlig språklektion, i brist på en klassisk Tarantino-rulle.

Föresatsen är den lates njutningsmedel.

idag börjar helgen och de enda sorger man har är kanterna under naglarna. jag försökte gömma dem med rött nagellack men det gick inte. och sorgerna är obefintliga för jag har blivit duktig på att respektera helgen, det spelar ingen roll att det finns viktiga saker att göra, för helgen är helig och det spelar ingen roll att måndagarna blir så mycket mer fyllda med ångest för den andningspaus jag ger min kropp och själ varje vecka är guld värd. och nog för att rutiner skrämmer mig och känslan av att vara fast i ett ekorrhjul inte går att skaka bort, men jag börjar förstå tjusningen med ett 9 till 5-jobb och det är ju bra för jag lär ju hamna där för eller senare.

Av alla sexuella avvikelser är kyskhet den värsta.

jag tittade på kärlekens språk förut. den gamla versionen alltså. fascinerande hur någonting som handlar om sex kan vara så långtråkigt. inget nytt lärde jag mig heller, förutom att det verkar meckigare än jag någonsin kunnat föreställa mig med pessar. att jag valde att äta middag under andra halvan var kanske inte heller så lyckat, men detta inte beroende på de extrema närbilderna på kön under en av laboratorie-sex-akterna utan för att den manliga deltagaren hade så jävla äcklig mustasch, jag var tvungen att titta bort (på riktigt) när hans mustasch var i bild. idag har jag alltså lärt mig följande:

uppfläkta kön=okej
ovårdade mustascher=inte okej

skrivna tankar väger mindre tungt.

åker samma sträcka alltid samma känsla utanför verkligheten tid att reflektera.
flyr verkligheten eller sorterar jag har tusen tankar som måste ta vägen.
måste skriva tusen fula ord blir ett vackert det är så de säger och jag vill också vara.
varannan rad struken. det viktiga kvar?

Stundens iakttagelser 2

jag känner mig känslosam för att:

a) jag har börjat äta hormoner igen
b) jag har druckit två stora koppar mörkrost och en energidryck
c) jag har umgåtts själv med min prestationsångest i åtta timmar
d) jag har läst poesi och lyrik, andras och egen
e) H inte är här
f) jag vet att situationen inte kommer att förändras under kvällen
g) en kombination av ovanstående

svar kan skickas till: sara(a)exitiris.com. alla är vinnare.

Vi föds gråtande, lever klagande och dör besvikna.

jag kan inte säga att jag konsumerar speciellt mycket tv. jag har inte lyckats följa ett program ens när jag velat sen Twin Peaks-repriserna på Ztv för X antal år sen. tv:n sätter jag på när jag äter samt sent på kvällskvisten när jag inte orkar vara aktiv längre utan bara vill matas och mitt tv-tittande kännetecknas starkt av zappning. på jobbet är det lite annorlunda, där får jag ta del av folkliga tv4-program som Idol, Stjärnor på is och Bonde söker fru. programmen i sig tänker jag inte ha någon åsikt om, däremot fasas jag i härlig konservativ anda över reklam-tv:s utveckling. de som har tittat på tv i USA nån gång vet vad extremfallet är och jag ser en klar utveckling ditåt, med "det här hände innan pausen" följt av några få minuters verklig program-tid och sedan "det här händer efter pausen" och så reklam reklam reklam. undrar hur många minuters exklusiv tid ett program som tar upp en halvtimma i tv-tablån är i USA? 5 minuter? max 10. den här typen av före-och-efter-reklamen-tv är femman och sexan experter på (typ i Vem kan slå Filip och Fredrik och Hål i väggen), medan fyran har utvecklat en annan strategi, nämligen att dela upp programmen i så små delar som möjligt för att på så sätt kunna ha fler reklampauser. vädret har till exempel varit ett eget program väldigt länge och väldigt omotiverat. men igår i Stjärnor på is så var amerikaniseringen nästintill fulländad då det mellan två reklampauser var en programdel som enbart bestod i att Gynning stod med nästa åkande par och berättade hur KUL det skulle bli efter pausen, det här tog kanske 30 sekunder. kalla mig pensionär, men nån mutta på hjärntvättningen får det väl ändå vara. då får de hellre utveckla idén med att företag får 'presentera' programmen, det konceptet togs ju ändå fram just för att alla zappar i reklamen. vi zappar väl knappast mindre för att reklampauserna blir fler?

Därför mår jag så dåligt.

Tack Metro! Aldrig har en diagnos stämt så bra förut (psykiskt då, en del lyckade fysiska diagnoser har jag varit med om). Mina nojor, min prestationsångest, mina alkoholvanor, mina högt ställda krav, min hälsa, allt är ett generationsproblem. Jag är helt jävla normal, fattar ni hur det känns?