Världen är för vacker för att förstöras.

jag såg precis Kometen igen. pratade med producenten häromdagen när jag köpte filmen och han som har sett den så många gånger sa att han ibland tyckte att den var fantastisk och ibland att den bara var pretentiös. alltid alltid pretto-fällan. jag, som dessutom är en sucker för moderna stumfilmer, tycker att den är vacker och fantasifull med ett underbart soundtrack och fascineras över denna människa som har gått runt på stan och bara filmat. det är som att det fina i vardagen och i människorna kommer fram på de där super-8-rullarna och tänk vad ofta man måste filma för att få med någon som precis har dött. bilden när en portföljman bara kliver över blodet som rinner ner för gatan är oslagbar. och så har någon hittat det här och tagit fram någonting helt annat ur det än vad det egentligen är. mer lekfullt än pretentiöst och precis så jag vill att film ska vara.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

livet är bra underligt och jag har egentligen fått så många nya tankar om mitt liv den här veckan att jag borde älta och bearbeta dem, men jag har inte tid. jag behöver min hjärna till att skriva om beslutsprocesser och tempus, ta ut trumkomp och fundera ut scenshower. vad gör kroppen då? tränger undan allt det jobbiga och konstiga till nån undangömd vrå i huvudet där det kommer ligga tills jag får en psykos när jag blir 27 och fortfarande kan dö ung? nej, det sätter sig i kroppen istället och jag får svårt att äta, som en sjuk hund, medan magen är i uppror och hjärtat klappar i otakt. något opraktiskt fast okej så länge vardagen ändå kan genomföras hyfsat. men trots en för tillfället instabil kropp hatälskar jag ändå såna här jobbiga känslor och händelser för att de påminner mig om att det finns någonting som heter livet och jag är mitt uppe i det. åh, jag kan vara så fint pretto om jag bara vill.

Alla tjejers dröm och en godisorm i fittan.

Aah, höst. Struktur och fullbokad kalender. Drömmar som ska komprimeras till en hanterlig vardag och kanske förverkligas den här gången. Nu är det dags, jag är redo. Allt som behövs nu är en spårvagnsbok. Firefox av Joyce Carol Oates var min filmfetish i angenäm textform, men nu är den färdigläst och alla andra påbörjade böcker är för stora för väskan (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent), på för svår engelska för den bullriga miljön (Naked lunch) eller på franska (alldeles för många). Den som lever får se.