Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

livet är bra underligt och jag har egentligen fått så många nya tankar om mitt liv den här veckan att jag borde älta och bearbeta dem, men jag har inte tid. jag behöver min hjärna till att skriva om beslutsprocesser och tempus, ta ut trumkomp och fundera ut scenshower. vad gör kroppen då? tränger undan allt det jobbiga och konstiga till nån undangömd vrå i huvudet där det kommer ligga tills jag får en psykos när jag blir 27 och fortfarande kan dö ung? nej, det sätter sig i kroppen istället och jag får svårt att äta, som en sjuk hund, medan magen är i uppror och hjärtat klappar i otakt. något opraktiskt fast okej så länge vardagen ändå kan genomföras hyfsat. men trots en för tillfället instabil kropp hatälskar jag ändå såna här jobbiga känslor och händelser för att de påminner mig om att det finns någonting som heter livet och jag är mitt uppe i det. åh, jag kan vara så fint pretto om jag bara vill.