Skägget gör inte filosofen

jag sitter hos mina föräldrar för att få lite yta. utrymme för tankar. jag vet inte vad det är som gör att jag blir så inspirerad här, får smak för kultur. jag gör upp grandiosa planer över vilka böcker jag ska läsa härnäst och allt jag ska lära mig att behärska, men så fort jag lämnar villan bleknar viljan. det är i och för sig kanske skönt för hur roligt det än är att läsa så är det ju ett visst stressmoment att vilja läsa alla böcker i hela världen.

min ömma moder läser Allt av Martina Lowden och det måste vara den finaste boken rent utvändigt jag sett någonsin. bra verkar den också. min ömma moder tycker att den är annorlunda och det är den väl för att vara en bok, men när man som jag läser fler bloggar och communitydagböcker än skönlitteratur så känns den ungefär som hemma. kort, kryptiskt och så personligt att man kanske inte riktigt förstår utan lägger in en del av sig själv i texten. det är en bok man vill äga, inte bara ha läst.

min ömma fader har inte köpt en bok utan en ny dator med världens största skärm. ögonen flackar fram och tillbaka för det är så stort så man inte vet vart man ska fästa blicken. jag skulle kunna tänka mig en sån här skärm, då hade mina filmkvällar blivit så mycket trevligare. tyvärr ligger det nog närmare till hands att byta ut den stationära datorn mot en laptop för ett mindre rotat leverne.

i takt med att man blir äldre lär man känna sina föräldrar på ett helt annat sätt. när jag var liten förstod jag dem inte alls, men nu kan man ofta läsa dem som en öppen bok. jag hörde så väl i lördags på deras röster att det hade hänt någonting. jag hörde så väl på dem att de inte ville besvära mig när jag var ute på nöjesresa och kanske ville jag inte det heller för jag frågade inte vad det var, fast jag hörde. hejdå Gösta! du var den sista i den generationen jag hade en relation till. betyder det att jag är vuxen nu? plötsligt tänker jag på generationsskiften och hoppas att Kjell och Karin behåller Riboms så att barnbarnen på Rian har någonstans att åka och bada. Kalixälven är i och för sig inte som förr längre och bättre lär det väl inte bli, det ska ju hinna bli några barnbarn innan jorden går under också. jag vill verkligen åka upp i sommar, men det finns ingen tid.

idag blir det inget roskildetips. jag tappade verkligheten någonstans mellan Laxå och Jättadansen och har liksom glömt bort vad det hela handlar om. jag återfinner förhoppningsvis mig själv någonstans vid lunchtid på onsdag, några timmar innan min andra salstenta i fransk grammatik. tills dess lever jag i ett vakum.