Minnet är en stor förrädare.

alla skrymslen och vrår i den här stan har en anekdot. varje spårvagnslinje leder till ett minne. varje kollektiv resa bär med sig sin speciella ångest eller förhoppning inför ett möjligt möte. mitt förflutna lurar runt varje hörn och överallt påminns jag om min oförmåga att släppa händelser och personer som jag aldrig skulle erkänna sitter kvar. how can this mean anything to me when I really don't feel anything at all? har jag bott för länge i den här stan eller är det det här som kallas livet?