Av språket fordras rätt och slätt att det bär fram det man menar.

jag är i främmande land. alla talar franska men tyskland är bara en cykeltur bort så många talar tyska också och mängden tyska turister på gatorna är ansenlig. mina föräldrar körde mig ned och språkförbistringen var total på restauranger när de pratade tyska men jag franska eller så kanske man råkade byta till engelska nån gång ibland och de i bästa fall trespråkiga servitörerna kan inte ha haft det lätt. ofta svarade de på tyska bara de hörde den germanska språkstammen i min svenska brytning, vilket givetvis inte hjälpte mig speciellt mycket, även om jag kan förstå enkel tyska ganska bra.

nåväl. less på sol och fransmän och i brist på umgängeskrets så gick jag på billig lunchbio idag. 4€ för Inglorious Basterds får ju ändå sägas vara bra pris. jag hade ingen koll på filmen sånär som på nazi-temat men hade nog ändå förväntat mig amerikansk Tarantino-dialog. tji fick jag. först franska utan text, (det går okej men jag ska inte säga att jag är expert, än). sen tyska, ibland med text, ibland inte. sen engelska, med fransk text. då borde jag ju rent naturligt lystra till engelskan, men viljan att läsa den franska texten var stor och störde rejält. sen ska jag inte påstå att Brad Pitts halvtokiga dialekt gick helt smärtfritt förbi. förvirringen var helt enkelt total. jag kan hantera språk men jag har väldigt svårt för att hoppa från att läsa undertext till att plötsligt inte ha någon. varför vet jag inte. men jag får väl vara nöjd över att ha fått en ordentlig språklektion, i brist på en klassisk Tarantino-rulle.

Föresatsen är den lates njutningsmedel.

idag börjar helgen och de enda sorger man har är kanterna under naglarna. jag försökte gömma dem med rött nagellack men det gick inte. och sorgerna är obefintliga för jag har blivit duktig på att respektera helgen, det spelar ingen roll att det finns viktiga saker att göra, för helgen är helig och det spelar ingen roll att måndagarna blir så mycket mer fyllda med ångest för den andningspaus jag ger min kropp och själ varje vecka är guld värd. och nog för att rutiner skrämmer mig och känslan av att vara fast i ett ekorrhjul inte går att skaka bort, men jag börjar förstå tjusningen med ett 9 till 5-jobb och det är ju bra för jag lär ju hamna där för eller senare.

Av alla sexuella avvikelser är kyskhet den värsta.

jag tittade på kärlekens språk förut. den gamla versionen alltså. fascinerande hur någonting som handlar om sex kan vara så långtråkigt. inget nytt lärde jag mig heller, förutom att det verkar meckigare än jag någonsin kunnat föreställa mig med pessar. att jag valde att äta middag under andra halvan var kanske inte heller så lyckat, men detta inte beroende på de extrema närbilderna på kön under en av laboratorie-sex-akterna utan för att den manliga deltagaren hade så jävla äcklig mustasch, jag var tvungen att titta bort (på riktigt) när hans mustasch var i bild. idag har jag alltså lärt mig följande:

uppfläkta kön=okej
ovårdade mustascher=inte okej

skrivna tankar väger mindre tungt.

åker samma sträcka alltid samma känsla utanför verkligheten tid att reflektera.
flyr verkligheten eller sorterar jag har tusen tankar som måste ta vägen.
måste skriva tusen fula ord blir ett vackert det är så de säger och jag vill också vara.
varannan rad struken. det viktiga kvar?

Stundens iakttagelser 2

jag känner mig känslosam för att:

a) jag har börjat äta hormoner igen
b) jag har druckit två stora koppar mörkrost och en energidryck
c) jag har umgåtts själv med min prestationsångest i åtta timmar
d) jag har läst poesi och lyrik, andras och egen
e) H inte är här
f) jag vet att situationen inte kommer att förändras under kvällen
g) en kombination av ovanstående

svar kan skickas till: sara(a)exitiris.com. alla är vinnare.

Vi föds gråtande, lever klagande och dör besvikna.

jag kan inte säga att jag konsumerar speciellt mycket tv. jag har inte lyckats följa ett program ens när jag velat sen Twin Peaks-repriserna på Ztv för X antal år sen. tv:n sätter jag på när jag äter samt sent på kvällskvisten när jag inte orkar vara aktiv längre utan bara vill matas och mitt tv-tittande kännetecknas starkt av zappning. på jobbet är det lite annorlunda, där får jag ta del av folkliga tv4-program som Idol, Stjärnor på is och Bonde söker fru. programmen i sig tänker jag inte ha någon åsikt om, däremot fasas jag i härlig konservativ anda över reklam-tv:s utveckling. de som har tittat på tv i USA nån gång vet vad extremfallet är och jag ser en klar utveckling ditåt, med "det här hände innan pausen" följt av några få minuters verklig program-tid och sedan "det här händer efter pausen" och så reklam reklam reklam. undrar hur många minuters exklusiv tid ett program som tar upp en halvtimma i tv-tablån är i USA? 5 minuter? max 10. den här typen av före-och-efter-reklamen-tv är femman och sexan experter på (typ i Vem kan slå Filip och Fredrik och Hål i väggen), medan fyran har utvecklat en annan strategi, nämligen att dela upp programmen i så små delar som möjligt för att på så sätt kunna ha fler reklampauser. vädret har till exempel varit ett eget program väldigt länge och väldigt omotiverat. men igår i Stjärnor på is så var amerikaniseringen nästintill fulländad då det mellan två reklampauser var en programdel som enbart bestod i att Gynning stod med nästa åkande par och berättade hur KUL det skulle bli efter pausen, det här tog kanske 30 sekunder. kalla mig pensionär, men nån mutta på hjärntvättningen får det väl ändå vara. då får de hellre utveckla idén med att företag får 'presentera' programmen, det konceptet togs ju ändå fram just för att alla zappar i reklamen. vi zappar väl knappast mindre för att reklampauserna blir fler?

Därför mår jag så dåligt.

Tack Metro! Aldrig har en diagnos stämt så bra förut (psykiskt då, en del lyckade fysiska diagnoser har jag varit med om). Mina nojor, min prestationsångest, mina alkoholvanor, mina högt ställda krav, min hälsa, allt är ett generationsproblem. Jag är helt jävla normal, fattar ni hur det känns?

Dieu premier servi.

för mig går höst och film ihop som Filip och Fredrik och jag är väldigt glad att jag köpte ett supermedlemskort på Cinemateket i år. det ger mig en viss ro att gå dit, för att inte tala om den kulturella tillfredsställelsen. sen är jag väldigt glad att H är villig att låta mig öppna dörrar för honom också, för nåt säger mig att jag inte hade kommit iväg annars. En kvinnas martyrium igår var precis så fantastisk som dess rykte förtjänar och så livepiano på det och vi konstaterade att stumfilm är mer än film, det är en upplevelse. man hamnar liksom i filmen på ett annat sätt. jag tror att det är därför jag gillar det så mycket, för att inte ens min hyperaktiva, mediestinna hjärna kommer undan. en bra stumfilm smiter enkelt förbi den hårt analyserande delen av hjärnan och går till känslobarken, ja, det som man brukar kalla för hjärtat men som egentligen sitter högre upp. tack Carl Th. Dreyer.

Världen är för vacker för att förstöras.

jag såg precis Kometen igen. pratade med producenten häromdagen när jag köpte filmen och han som har sett den så många gånger sa att han ibland tyckte att den var fantastisk och ibland att den bara var pretentiös. alltid alltid pretto-fällan. jag, som dessutom är en sucker för moderna stumfilmer, tycker att den är vacker och fantasifull med ett underbart soundtrack och fascineras över denna människa som har gått runt på stan och bara filmat. det är som att det fina i vardagen och i människorna kommer fram på de där super-8-rullarna och tänk vad ofta man måste filma för att få med någon som precis har dött. bilden när en portföljman bara kliver över blodet som rinner ner för gatan är oslagbar. och så har någon hittat det här och tagit fram någonting helt annat ur det än vad det egentligen är. mer lekfullt än pretentiöst och precis så jag vill att film ska vara.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

livet är bra underligt och jag har egentligen fått så många nya tankar om mitt liv den här veckan att jag borde älta och bearbeta dem, men jag har inte tid. jag behöver min hjärna till att skriva om beslutsprocesser och tempus, ta ut trumkomp och fundera ut scenshower. vad gör kroppen då? tränger undan allt det jobbiga och konstiga till nån undangömd vrå i huvudet där det kommer ligga tills jag får en psykos när jag blir 27 och fortfarande kan dö ung? nej, det sätter sig i kroppen istället och jag får svårt att äta, som en sjuk hund, medan magen är i uppror och hjärtat klappar i otakt. något opraktiskt fast okej så länge vardagen ändå kan genomföras hyfsat. men trots en för tillfället instabil kropp hatälskar jag ändå såna här jobbiga känslor och händelser för att de påminner mig om att det finns någonting som heter livet och jag är mitt uppe i det. åh, jag kan vara så fint pretto om jag bara vill.

Alla tjejers dröm och en godisorm i fittan.

Aah, höst. Struktur och fullbokad kalender. Drömmar som ska komprimeras till en hanterlig vardag och kanske förverkligas den här gången. Nu är det dags, jag är redo. Allt som behövs nu är en spårvagnsbok. Firefox av Joyce Carol Oates var min filmfetish i angenäm textform, men nu är den färdigläst och alla andra påbörjade böcker är för stora för väskan (Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent), på för svår engelska för den bullriga miljön (Naked lunch) eller på franska (alldeles för många). Den som lever får se.

Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.

jag måste bara vidarebefordra den här texten som jag hittade här. kommentarerna har fångat in de flesta av de känslor som texten väcker. det här kan vara det underligaste debattinlägget i år. eller nånsin.

Alla kan vi inte allt.

jag har fortfarande endorfinkick efter nya Batman-filmen - så jävla bra!

personer, ord & begrepp att förkovra sig i:
Marcel Duchamp
vitriol
Lautréamont
den automatiska skriften
Nattankar - Young
Swift
Chateaubriand
Aleysius Bertrand
Germain Noveau
Raymond Roussel
Herakleitos
symbolism
dialektisk materialism
deistisk hållning
efemär
nadir
Jacques Prévert
hermetik
antinomier
hegelsk dialektik
esoferism
Léon Blum
volut
Moskvarättegångarna
eklektik
Saint-Simonismen
Puebloindianer (hopi & zuni)
synkretism
mesmerianism (Mesmer)
onirism

Betala din skuld.

jag skäms för att jag först idag hörde att Maynard sjunger i Know your enemy. hur har jag kunnat missa det? för övrigt håller jag på med något som kallas livet.

Du kan inte sakna något du inte upplevt.

saker som fattas mig som jag saknar väldigt mycket:

1. Oskyld av Åsa Ericsdotter. alltså en bok. min favoritbok. ingen bok har betytt så mycket för mig. den är borta och den finns inte längre att köpa och trycktes upp i få exemplar alltså kommer jag aldrig hitta den på antikvariat utan den är helt enkelt borta ur mitt liv.
2. Isn't anything med My Bloody Valentine. alltså en skiva som jag förvisso har lagt in på datorn men den är ändå borta och jag behöver den i min roskildeladdning.
3. Människans ringa värde med Totalt jävla mörker. alltså en skiva. har jag haft tjuvar på mina fester?
4. Like a bolt of lightning med Juliette & the Licks. en till skiva. vafan?!
5. min TOOL-t-shirt. den var fin och dyr. att den här har försvunnit den senaste månaden är bra mycket mer oförståeligt än övriga saker som ändå har försvunnit någonstans innan eller i tre flyttlass.

om någon vet någonting om de här materiella tingen med högt affektionsvärde, var god kontakta mig.

...

6. min Go Drowsy-skiva. WTF?!

Den ena handen vet vad den andra gör.

jag storstädar så att nagellacket flagnar, stör duvan på balkongen som borde få ungar när som helst och firar 1:a maj en dag till genom att lyssna på talen på tv:n och Blå Tåget i vinylspelaren. blir glad och stolt när politikerna och tidningarna och tv:n pratar om attityder kring våldtäkt, pratar om vår undersökning och jag kan säga vår och mena det. alla diskussioner om vilka frågor man skulle ställa, all samordning och alla möten innan, allt jobb och heldagen på stan, alla enkäter som skulle in i datorn, all statistik och diskussioner kring vad vi egentligen ville få ut. och det blev faktiskt något som fick folk att fundera. precis som vi ville. det känns fint att ha varit med och genomfört någonting viktigt.

dagens roskildetips: My Bloody Valentine på orangea scenen sent sent medan mörkret faller kommer att bli fantastiskt det känner jag redan nu. skulle de spela på gröna scenen likaså. skulle de mot all förmodan spela dagtid så tar jag på mig solglasögon och dricker vin. det kommer alltså bli fantastiskt vilket som.

men var är min skiva?

Mannen är ett barn av sin miljö.

Resultat koldioxid-utsläpp (ton/år) - Sara

Ditt resultat: Totalt 1,43 ton CO₂/år

Dina koldioxid-utsläpp är 1434 kg per år, vilket kan jämföras med medelgöteborgarens utsläpp 6900 kg och acceptabel nivå på lång sikt: 2500 kg
-Bra jobbat!

det lönar sig att anstränga sig! gör testet du med: http://195.178.190.8/

Bara när konstnären inte längre vet vad han gör, gör konstnären bra saker.

det bor nog en konstnärssjäl i mig ändå. det här lite labila, överkänsliga och alldeles för många tankar som plötsligt måste ut ut ut. man håller kvar i känslan lite extra, konstruerar den igen, återupplever på nytt för att någonting vackert ska komma ur det. för att vadå?

förut matchade Four Tets Rounds precis med min sinnesstämning. den varken förstärkte eller drog ifrån, inte så att den tog tag i det vemodiga i mig och gjorde mig deppig, inte heller att den drog igång mig i något som kanske skulle vara falsk lycka, utan den bara stämde överens med en slutkörd kropp och en hjärna som bara ville vara för en stund.

dagens roskildetips: nu, precis i det här ögonblicket, så förstår jag Radioheads nya album In Rainbows. jag erkänner, förut har den inte alls landat i min hjärna, men nu stämmer allt och det är helt enkelt fantastiskt. hur kunde jag ens för en sekund överväga att inte se Radiohead i sommar? det blir nog tårvarning på den konserten. eller lyckorus. eller nostalgitripp. jag vet inte. vi kanske ska visa brösten?

Allting har man tänkt på förut. Svårigheten är att tänka på det en gång till.

jag har spenderat en vacker dag i en biosalong med unga människors kreativitet och känt hur min egen aldrig liksom får komma till sin rätt. eller så kanske jag bara har för höga krav på mig själv. eller så har jag omgett mig med alldeles för kreativitetsstinna människor med tid och disciplin. jag vet inte. det lär hur som helst dröja innan jag gör min första film. eller ens en musikvideo som innebär något mer än att jag klipper ihop gamla turnévideor. den borde man ju youtubea förresten.

dagens hultsfredstips: Masters of reality får mig att önska att någon musiknörd med lite extra tid över kunde skriva en avhandling om nynnandets historia i de lite tyngre genrerna. jag antar att det är genialiskt eftersom det är lite oväntat och bara det faktum att jag fortfarande inte kan bestämma mig för om det är bra eller konstigt (inte ens i Vicarious med TOOL) får mig att ändå bocka för kreativiteten. sen är ju lite hederlig stoner aldrig fel heller.

Den som uppfattar framtiden som motvind går åt fel håll.

folk fyller 25, förlovar sig, tar ut en examen, blir sambos och rutar in en vardag. jag vägrar, studerar två år till, är komplicerad, lägger sparpengar på två festivaler och en resa till frankrike under en månads tid utan att egentligen ha ett sommarjobb och siktar mot stjärnorna.

kanske att man når trädtopparna en dag.

och nog ska min blogg finna sitt existensberättigande någonstans inom mig ändå. det är dags att börja med årets festivalprojekt nr 1: utforska bandlistorna.

dagens hultsfredstips: jag och M står inte ut med tanken att inte se RATM den här gången heller. inte för att jag hade nåt val sist för då var jag för liten, men ändå. och alla gånger man sett detdärhybridbandetsomjaginteens kommerihågnamnetpånu och tänkt att det ju ändå är nästan på riktigt kan liksom inte ta bort den där tärande känslan. så vi är två tappra själar med varsin köpt tredagarsbiljett som väl ska hitta något mer bland alla indiekids och halvdana svenska rockband. ingen av oss har ju varit på hultsfred heller så det kan väl vara på tiden?